|
|
Nationalparkskväll på Midgård i Röstånga.
Det blev pompa och ståt, natur och kultur, men också en mycket kreativ
diskussion om Nationalparkens värde och tillgänglighet.
Kvällen inleddes med att Leif Persson visade en film från invigningen av
parken den 13 juni 2001. Det hela utspelade sig i Skäralid; mycket folk, stor
orkester och invigning av Carl XVI Gustaf. Under invigningen redovisades också
skälen till varför området avsats som Nationalpark och alla som besökt de mest
tillgängliga platserna, såsom Odensjön, Skäralid och Kopparhatten,förstår att
den dramatiska geologin och de osedvanligt vackra scenerierna under alla
årstider starkt bidragit till att skydda området till allmänhetens glädje men
också som en kunskapskälla att bevaras till kommande generationer.
Så berättade Åsa Elfström ( Naturrum, Skäralid ; arbetar just nu med att ta
fram en ny utställning; klar maj 2012) om nationalparknaturens historia och
pärlor. Hon började med att berätta att berggrunden är kanske 1800 miljoner år
gammal och att Röstångaborna inte behöver gå längre än till Nackarpsdalen eller
Odensjöns dalgång för att ha förflyttats cirka 100 miljoner år tillbaka i tiden.
Då var här dramatik med flera aktiva vulkaner och vid Rallate kan vi se de
sexkantiga basaltpelarna som markerar vulkanmynningen. Åsa berättade också om
olika teorier över Odensjöns bildning men också om de så geometriskt korrekta
rasbranterna som kan ses bl.a. vid Odensjön. Så fick vi vara med om en resa som
kom att handla om Nationalparkens bäckar och naturen kring dessa med många fina
bilder på blommor och insekter. Och skogen, denna lövskogslunga i vår så rikt
befolkade del av landet. Här fick vi veta hur betydelsefullt det är för den
biologiska mångfalden att träd som dött och fallit omkull får vara kvar och
fungera som resurs för tex. svampar och insekter.
Taggbock,en sällsynt skalbagge i National-parken och ...
... forsärla, som är en karaktärsfågel.
Men Söderåsen visar också tydliga tecken på kulturell aktivitet. Sålunda
vittnar de flera tusen röjningsrösen som finns i Nationalparken om att det
odlats i det området med enkla tekniker fram till ett par hundra år e.Kr. Sedan
har odlingsmetoderna förändrats och vi får bofast befolkning för kanske 1000 år
sedan. I nutid har ju också Kulturföreningen engagerat sig i de gamla torprester
som visar att på många ställen återerövrar naturen den mark som tidigare
brutits.
Nationalparkschef Jesper Witzell gav en gedigen redogörelse över hur
Nationalparken förvaltas och berättade om det stora projekt som syftar till att
”avbarra” parken och plantera ädellövskog. Vi fick veta vilka svårigheterna är
med en nyplantering och hur viktigt det är att stängselskydda planteringarna
bl.a. mot bete av dovhjort. Vi fick veta hur tidsplanerna är för avlägsnandet av
stängsel och stolpar men också att om allt går enligt planerna kommer all gran
att vara borta om c:a 10 år. Vi närmade oss nu de kärnfrågor som många i
Röstånga burit på alltsedan nationalparken bildades. Jesper lämnade klara och
utförliga svar på frågor rörande Nackarpsdalen och tillgängligheten till dalen
och Odensjön. Diskussionen blev mycket konstruktiv och vi enades om att
Kulturföreningen och Nationalparken har gemensamma intressen i att underlätta
för allmänheten att besöka även den för parken så unika pärlan Odensjön. En
konkret plan över hur bägge intressenter skulle kunna bidraga diskuterades. Det
var många som fick sina frågor besvarade under den fortsatta diskussionen vid
kaffet och Åsa och Jesper lämnade en riktigt nöjd skara efter sig i den sena
kvällningen.
![]() |
Trädgårdsvandring i regn
och rusk.
Alla som har trädgård kan säkert intyga att årets sensommar inte gynnat
trädgårdsväxterna. Då också många växter i Olgas trädgård hade kapitulerat för
det regniga och tuffa vädret kom årets vandring att bli lite annorlunda. Det
blev mer en jämförelse mellan trädgårdsväxter och deras vilda ”kusiner” men
kanske framför allt mellan trädgårdsväxter och insekter. Men trots det miserabla
vädret hade 21 entusiaster infunnit sig till höstens traditionella guidning i
Olgas trädgård.
Det började med att vi fick stifta bekantskap med ett ”ogräs”, springkorn,
som finns i nästan varje trädgård här i Skåne. Växten med den gracilt upphängda
lilla gula blomman heter Impatiensnoli-tangere på latin och där Impatiens
betyder ömtålig. Denna lilla växt är mycket nära släkt med en riktig bjässe i
trädgården, jättebalsaminen, som den också jämfördes med under guidningen.
Noli-tangere betyder ”vidrör icke” och anspelar på att om man klämmer försiktigt
på frökapslarna slungas fröna ut med en explosionsartad mekanism.
Springkorn (Impatiensnoli-tangere).
Apollpfjäril vars larv lever på kärleksörten.
Vid jättebalsaminen hade vi förväntat att få ta farväl av höstens sista humla
men i det väder som rådde visade den sig inte. Vi fick i stället lyssna till en
dikt om humlans år av Erik Axel Karlfeldt. Det blev ett värdigt farväl till
denna trädgårdens mästare som genom sin flit ser till att växter pollineras och
kan sätta frö.
Vi fick lära oss att kärleksörten är värdväxt för den otroligt vackra
apollofjärilen mendet mest spektakulära var att få veta att den sällsynta
svartfläckiga blåvingens larver, som är helt bunden till vildväxande timjan, tas
om hand av en viss art av rödmyra och tillåts leva i stacken och äta myrornas
larver mot att den i gengäld levererar en eftertraktad söt vätska som myrorna
begärligt slickar i sig. I början av sommaren då fjärilen kläcks ur sin puppa
kryper den ut ur stacken, låter vingarna utvecklas och söker sedan upp en
partner som den parar sig med.
Backtimjam (Thymus serpyllum).
Svartfläckig blåvinge.
Sedan sker äggläggning på timjanplantorna och cirkeln är sluten. Så fick vi
lära att den vilda växten mjölkört (även kallad rallarros), som är ganska vanlig
i våra trädgårdar, är värdväxt för en s.k. svärmarfjäril (brunsprötad
skymningssvärmare) under dess larvstadium och att fjärilen fullt utvecklad på
kvällarna likt en liten kolibri står svävande framför kaprifolblommor i våra
trädgårdar.
Brunsprötad skymningssvärmare.
Då regnet tilltog samlades alla under den utfällda markisen och plötsligt
uppstod ett riktigt mingel framför den traditionella svampsoppan gjord på Karl
Johan. Det blev nu mycket diskussion om växter, fjärilar, svampsoppa och mycket
annat. Då värdfolket inte lyckats frambringa någon dikt om Karl Johan svampen
anmodades de deltagande att till nästa år deklamera en sådan (ur litteraturen
eller egen-författad) i annat fall kommer nästa års svampsoppa att vara baserad
på annan svamp och för den soppan kommer värdfolket inte att kunna ta ansvar.
Torpinventeringen påbörjad
Kulturföreningen har flera studiecirklar och en av dessa har fokuserat på ett
antal torp som skall inventeras, i första hand avseende kulturväxter, men också
med hänsyn till den historia torpet kan berätta. Under hösten besökte gruppen
ett antal torp i Kvärk (se Röstångabygden Nr 2, 2010) och nu hade turen kommit
till det torp som Leif Persson bodde i som barn. Turen till torpet hade
förberetts och beslutats till att ske ”då påskliljorna blommade”, men då
vårvärmen satte in med osedvanlig kraft var det med viss spänning vi nu, den
första maj, emotsåg huruvida de påskliljor som finns vid torpet fortfarande var
i blom. De 17 deltagarna fick ett alldeles utmärkt promenadväderoch kunde också
njuta av de nyutslagna bokarna, vars skira grönska ännu inte förmörkade marken
mellan stammarna. På plats vid torpet gav Leif Persson en mycket målande
översiktlig beskrivning över sina minnesbilder av torpet (visade en skiss över
dess utseende) och den tillhörande marken. Han berättade om husdjuren,
betesmarken, åkern och vad som odlades och om trädgården med dess växter.
Föräldrarna hade flyttat till torpet, som tillhörde Alfred Olssons gård i
Härsnäs, 1933. En septemberdag 1938 slogs familjens tillvaro i spillror då genom
en olyckshändelse torpet sattes i brand och brann ner till grunden. Allt detta
bevittnade den då femårige Leif som tillsammans med sin bror satt insvepta i
filtar och kunde bevittna hela händelsen och också hur alla husdjur brann inne
(Leif Persson planerar att i en särskild skrift beskriva denna händelse och
övriga detaljer som har med torpets historia att göra).
Efter en stärkande fikapaus gjordes en enkel skiss över området närmast
torpet och sedan kunde cirkeldeltagarna med Leifs hjälp börja pricka in de
trädgårdsväxter som Leif mindes fanns vid torpet. En del växter (snödroppe,
påsklilja, pingstlilja, krusbär, syren och fruktträd) finns fortfarande kvar.
Leif har också från torpet bevarat kejsarkrona och snöklocka).
Vandringen tillbaka till byn utnyttjades av deltagarna till att diskutera
olika problemställningar som uppkommit under cirkelträffarna och nya tankar och
idéer utbyttes. En synnerligen kreativ utflykt och ett stort tack till Leif
Persson som guidade oss med sedvanlig energi.
Leif Persson orienterar deltagarna om torpets ägor, bete och odling.
Fikapaus i den värmande vårsolen.
Kilimanjaro och nationalparker på Gunnar Olins
afrikanska meny.
Visst har de flesta hört talas om Kilimanjaro och Serengeti men vet alla var
dessa platser ligger och kan man verkligen besöka dem på samma resa till Afrika?
Gunnar Olin inledde för säkerhets skull med att panorera över en detaljerad
karta och guidade oss till de olika platser vi skulle besöka under hans
presentation. Vi fick då lära oss att samtliga platser ligger i Tanzania och att
Kilimanjaro ligger nära gränsen till Kenya.
Egentligen var det nog Gunnars dotter Lykke som övertalade Gunnar att göra
resan till Afrika i januari- februari 2001. Man landade mitt i natten på
flygplatsen Arusha och for sedan på allt sämre och gropigare vägar till första
övernattningsstället, en bungalow tillhörande en kaffeplantage på Kilimanjaros
bördiga sluttning. Redan dagen efter startade äventyret med att bestiga
Kilimanjaro, världens högsta fristående vulkanberg. Namnet, som på swahili
betyder ”den onde andens berg”, antyder att berget inte är att leka med och att
det gällde att förbereda sig noggrant. Till gruppens förfogande stod en kock, en
guide och fem bärare. Det fanns olika rutter att välja på så det gällde att
välja rätt och ha en bra strategi för att orka med att nå ända upp till toppen.
Man gick i etapper för att någorlunda kunna anpassa sig till höjd och minskad
syrehalt i luften. Då Kilimanjaro ligger nära ekvatorn gick färden genom alla
klimatzoner med sina karaktärer: stäpp, tropisk skog, gräsmark och sten och
lavfält. Det blev en ansträngande men fantastisk tur uppför berget och Gunnars
film visade på många vackra vyer. Här fanns också träd som var översållade med
hängande lav, något som antyder att miljön är alldeles utmärkt. På 3800 meters
höjd stannade man i två nätter för att få lite acklimatisering och motverka
risken för ”höjdsjuka”. Nära toppen visade Gunnar filmsekvenser på den välkända
snö- och glaciärtäckta toppen som ger Kilimanjaro dess karaktär. Gunnar och
Lykke berättade att glaciären under senare år minskat i storlek och att det
finns flera orsaker till detta bl.a. minskad nederbörd. På toppen fick gruppen
endast stanna några minuter innan nedfärden påbörjades och av den filmade
dokumentationen framgick med all tydlighet att det var en ansträngning utöver
det vanliga, dock filmade Gunnar tillfället med en imponerande stadig hand.
Överblick över Tanzania och de platser (Kilimanjaro, Tarangire, Serengeti,
Lake Manyara och Ngorogoro) som Gunnar och Lykke besökte.
Efter bestigningen av Kilimanjaro fick vi följa med på safari till ett antal
nationalparker. Stora områden i Tanzania består av högslätter med savanner. I
området mellan Kilimanjaro och Victoriasjön i väster utbreder sig stora
grässlätter av vilka Serengetislätten är mest berömd för sitt oerhört rika
djurliv. Gunnars film gav också prov på det rika och varierade djurliv som finns
på Tanzanias savanner och grässlätter. Vi började med Tarangire National Park,
som kallas för elefanternas och baboaträdens park. Den är en trädsavann men
innehåller också våtmarker med ett rikt fågelliv. Här hade Gunnar fångat
babianer, impalaantiloper och ett besynnerligt trädklättrande lejon på film.
Gunnar försökte att bestämma de olika fågelarterna han stötte på men gav enligt
Lykke snart upp. Baboaträdet som också kallas för apbrödsträd kan bli upp till
5000 år gammalt och samlar på sig regnvatten i den väldiga och ofta ihåliga
stammen. Gunnar visade hur elefanterna gjort ett stort hål i ett sådant träd för
att komma åt vattnet. Man övernattade i tält i parken och på natten fick man
uppleva hur en elefanthjord passerade mellan tälten. Färden fortsatte sedan till
Lake Manyara National Park och här fick vi bl.a. stifta bekantskap med en hel
flock elefanter och kohägrar som följde i elefanternas spår. Serengeti är ju
känt för sin stora rikedom på djur och här i de vegetationsfattiga delarna
träffade vi på gnuer (kalvningsområde) och zebror i mängd. Gunnar hade också
lyckats filma en flock flodhästar och även några som gått upp för att beta på
dagen, vilket är ytterst ovanligt. Dessa stora kraftiga djur går om nätterna in
i bostadsområdena och ställer till oreda och flera människor har blivit dödade
av flodhästarna. En stor flock med afrikansk buffel visade sig också. Dessa
kraftiga djur viker inte ens ner sig för ett lejon. Vidare fick vi se den
märkliga sekreterarfågeln, några vårtsvin, en sköldpanna och en leopard. I den
stora Ngorongoro kratern som är väldigt frodig fick vi se lejon, zebror,
elefanter men också den vackra krontranan och den minst sagt fula marabustorken.
Här hade Gunnar också lyckats filma några noshörningar och ett par geparder
innan de försvann i det höga gräset.
Avslutningsvis på denna afrikanska resa visade Gunnar bilder på ett antal
vackra växter och kanske tycker Gunnar att ”Afrikas blå lilja” är vackrast och
den som önskar kan säkert få komma och se den hos Ylva och Gunnar ty där växer
den också, men under mindre tropiska förhållanden. Så följde frågestund och
kaffe och Röstångabygdens förening var mycket nöjd med att Gunnar hade lyckats
med att dra så många deltagare till föreningens årsmöte.
Härsnäs- på 40-talet.
Det har talats mycket om hur många företag det fanns en gång i Röstånga men
det nämns knappast aldrig vilken betydelse orterna runt Röstångas centrala kärna
betytt för denna företagsamhet. En av dessa var Härsnäs, men idag finns det inte
ens en vägvisare mot byn. Det blev denna kväll på Hasselbacken inte ett allmänt
hållet föredrag om Härsnäs, det blev en föreläsning om byn som höll åhörarna
alerta under nästan två timmar. Och vem klarar en sådan uppgift om inte Leif
Persson, som själv vuxit upp i byn.
För att markera stundens allvar delade Leif ut en handritad karta över byn där
de olika gårdarna och övriga objekt av intresse var noggrant numrerade så att
alla skulle kunna följa med på en resa genom byn på 40-talet. Dessutom avslöjade
Leif att han i sin forskning i byns historia haft stor hjälp av anteckningar som
hans far och farfar gjort. Genom gjorda efterforskningar förde Leif oss
inledningsvis tillbaka till 1700-talet och det Finsk-ryska kriget under Gustav
III tid. Här fanns uppgifter om vilka personer (ryttare) från orterna kring
Röstånga som tagits ut i kriget, också de från Härsnäs, och vilka som kom hem
med livet i behåll.
Leif berättade att han som barn bodde i ett torp ”uppe i skogen” (mellan
Röstånga och fiskedammarna; ett torp som Kulturlandskapsgruppen i föreningen
uppmärksammat) och att torpet brann ner i september 1938. Djuren brann inne men
familjen räddade sig. Då Leifs far arbetade i Härsnäs var det naturligt att
familjen efter branden flyttade ner till byn. Vi fick också i denna inledning
till ”föreläsningen” en målande beskrivning av de personer som bodde i torpen
runt omkring Leifs tidiga barndomshem.
Så startade då bildspelet om Härsnäs och det är sällan man varit med om en sådan
interaktion med åhörarna. Här märktes det från början att det fanns rötter och
kunskap samlad på Hasselbacken. Vid varje gård gavs fakta om gården och de som
bodde där men det fanns också historier att berätta. En del historier var
dråpliga och lockade till riktiga skrattsalvor medan andra var känsliga och
finstämda och manade till eftertanke. Leif visade också med sina bilder att
”allt inte var bättre förr”. Med viss stolthet kunde han visa hur de gamla husen
vårdats eller nya vuxit upp på de gamla husgrunderna som bevis på att byn lever
och utvecklas.
Att hålla ångan på åhörarna uppe i nästan den dubbla anslagna tiden var en
prestation och ibland kände nog Leif sig pressad då han vid ett flertal
tillfällen påpekade att han nog måste öka takten och välja lite i materialet för
att i nästa ögonblick påpeka att ”men här finns ju en liten historia eller två
som jag absolut måste få berätta”. För den som eventuellt inte memorerat allt
Leif berättade denna kväll gav han det lugnande beskedet att han kommer att så
småningom ge ut en skrift om Härsnäs och dess historia.
Så följde som vanligt en livlig diskussion kring det efterföljande kaffet och
kvällen blev sen och vi kände stor tacksamhet över det arbete Leif lagt ner på
att lyfta fram Härsnäs historia under 40-talet, en tid som inte ligger längre
tillbaka än att många Röstångabor fortfarande känner en personlig och direkt
anknytning till den tidsepoken.
Harriette och Stina
bjöd på en förtjusande kväll.
Så satt de då äntligen i hedersstolarna, dessa två efterlängtade damer,
Harriette Hultén och Stina Persson, och tonen på ”Minneskvällen” slogs an redan
vid intåget i form av en långdans tillsammans med Ingrid och Sven Ekelund, John
Isberg och Lennart Lundberg.
Efter att Sven fört oss tillbaka något i tiden med Edvard Perssons ”Jag har bott
vid en landsväg..” ställde sig Harriette upp och klart och tydligt deklarerade
att ”frivilligt var det minsann inte, nej det var som en kidnappning inför Här
är ditt liv” varpå Stina kommenterade ”att det var nog inte lämpligt för i det
programmet brukar de ju visa upp alla gamla kärlekar”. Harriette växte upp i
Skåne Ask nära Blinkarp och berättade att ville man veta något på den tiden var
det bara att fråga telefonisten som visste allt om alla. Stina växte upp i
Halmstad by och hon hade minnen från sin fina barndom bl.a. när hon gick i
skogen med sin far och gjorde visselpipor eller samlade in ris till vispar eller
kvastar.
Så var det här med Trolleholm. Stina träffade sin Sven här men hur var det
Harriette? Lennart försökte klämma henne på detaljer i de första mötena med
Urban men fick till svar att ”i mars 1951 gifte vi oss”. Det blev ett allmänt
fnissande då Lennart försökte få fram lite fakta via några av de närvarande men
det resulterade endast i småleenden och för den oinvigde stod det helt klart att
det är något fördolt med Trolleholm och dansen där.
Så varvade Harriette och Stina episoder i sina liv till allas förtjusning och
kommentarerna och skratten var många. Det kunde handla om prästen i Billinge som
fick Stinas Sven fri från inkallelsen under kriget, om en urinbrunn som började
flyta vid ett skyfall, om hur Hulténs byggde hus i Kolema eller episoder som
Harriette och Stina upplevt tillsammans som t.ex. den om ”ledsagningen”.
Söderåsens egen ”Caruso” som Lennart kallade John passade på, då damerna vid
några tillfällen var tvingade att andas in, att sjunga för tillfället väl valda
låtar som ”En gåsapåg från Skåne” och den stämningsfulla ”Du lindar av olvon en
midsommarkrans” och Ingrid sjöng den klämmiga ”Har ni sett Amanda Lundbom” och
tillsammans med Sven den passande visan om ”Kafferepet”. Ja damerna i sina
högsäten såg verkligen till att stämningen var hög på Hasselbacken denna kväll
och det var ingen slump att Lennart fick alla att kroka arm med varandra och
gungande sjunga tillsammans ”Ljuvliga ungdom dig har jag kvar”. Så verkade det
nästan som Stina sjungande friade till John Isberg på slutet men det tänker jag
inte nämna någonting om.
Kaffe fortsatt skratt och gamla minnen och många hembakade priser i lotteriet
och fullsatt till sista plats på Hasselbacken.
Vem var Nils Ludvig?
För en ”upplänning” som dessutom inte förstår alla detaljer i det skånska
bygdemålet kanske ett föredrag om den skånske författaren och poeten Nils Ludvig
Olsson inte hamnar högst upp på prioriteringslistan. Men då det påannonserades
att dikter skulle läsas på skånsk dialekt kände jag att det drog i smilbanden
och då jag för övrigt anser att dialekter inte bara skall användas i
buskisrevyer utan framför allt kan ge en landsända eller bygd en språklig
identitet blev jag nyfiken. Georg Welin inte bara läste dikter av Nils Ludvig
han framförde dikterna med en inlevelse och ett kroppsspråk som går långt utöver
det vanliga. Vi fick veta att Nils Ludvig växte upp på Möllevången i Lund, ett
område som ligger norr om Allhelgonakyrkan, mellan Getingevägen och
Kävlingevägen. Här arbetade Nils Ludvigs far på bryggeriet och skötte
ångpannorna. Lund kom att bli Nils Ludvigs älskade stad och han har skildrat den
i flera böcker.
Georg Welin startade i ett högt tempo och såväl innehåll som framförande drog
ner både skratt och applåder. Dikterna av Nils Ludvig visar prov på det yppersta
av rimkonst och jag associerade till Gustaf Frödings diktning, också vad gäller
de träffsäkra beskrivningarna av personer och personligheterna i dikterna. Och
ändå kunde det skönjas i flera dikter att bakom den humoristiska ytan fanns en
underton av mer allvarsamt slag.
Nils Ludvig var produktiv under en lång tid och Georg Welin räknade upp från
debutverket ”Di fåste fjeden” 1921 mer än 30 verk fram till 1970. Det var då
inte heller anmärkningsvärt att Georg fick ta hjälp av sin hustru Inger för att
hitta valda dikter i denna samling av publikationer.
Jag brukar säga att en riktigt god behållning av ett föredrag är då man får
ta del av ny kunskap, men inte bara det, att också föredragshållaren förmedlar
kunskapen på ett sätt som inspirerar och skapar nyfikenhet. I det avseendet var
föredraget på Hasselbacken den 8 april av Georg Welin ett lyckokast. Hans högst
personliga förmåga till inlevelse och också förmågan att läsa dikterna med den
melodi som innehåll och dialekt kräver var enastående. Som gammal Lundabo skall
jag i varje fall läsa ett par utgåvor från Nils Ludvig, ”Lund” från 1949 och
”Min stad. Minnen från sekelskiftets Lund” som kom ut 1957.
Gunnar Andersson
Att lära känna sina rötter
Den 18 mars hade vi besök av Stig Pettersson från Ask, medlem av
Sloff, Svalövsbygdens släkt och
folklivsforskare. Han höll ett föredrag om hur man går till väga då man söker
sina rötter. Vi fick veta att källorna att hämta kunskap från är många, från
kyrkböcker och husförhörslängder till ibland även domar som utfärdats mot dem i
släkten som haft lite fuffens för sig. Bouppteckningar, Jordeböcker,
mantalslängder är några fler exempel som går att använda då man söker sina
rötter.
De ca 20 intresserade som lyssnade hade öronen spetsade när Stig berättade om
några i sin egen släkt och hur han gick till väga för att få fram information.
Stig berättade också att det blivit betydligt lättare att bedriva släktforskning
under senare år eftersom mycket av materialet (källorna) fanns digitaliserade
och kunde nås via Internet eller från köpta CD-skivor.
Efter föredraget kunde de som lyssnat få hjälp med att leta efter sina
förfäder. Stig med två kollegor från Sloff kunde med hjälp av sina databaser
plocka fram en hel del.
Det kändes som att flera av dem som lyssnade tänkte börja leta efter sina
förfäder - på "gott och ont" - för vem vet vilka filurer som funnits i släkten.
Vill du veta mer om släktforskning så börja med att besöka nättidningen
Rötter
|
|
Följ med till Skissernas Museum i Lund
söndagen den 5 Februari.
Där ska vi främst titta på utställningen som handlar om
Siri Derkert.
"Siri Derkert är en av 1900-talets viktigaste svenska konstnärer. Hennes
konstnärskap spänner från tidiga kubistiska verk och de inkännande
människoskildringarna, till de sena arbetena i det offentliga rummet. Nu visas
hon på Skissernas museum i en stor retrospektiv utställning, en bearbetning av
sommarens succé på Moderna Museet. Här får skisser till hennes offentliga
arbeten, hämtade från museets egna samlingar, en särskilt framskjuten plats.
Siri Derkert bröt mot de monumentala anspråken i den rådande offentliga konsten,
inte minst att genom utsmyckningen i Östermalmstorgs tunnelbanestation förena
politik och vardagsliv i väggarnas sandblästringar, som tycktes som tecknade med
lätt hand."
Kontakta Sven Ockborn om du är intresserad av att följa
med.
Vi bestämmer tillsammans hur dags vi skall åka.
Vår kulturtidskrift, nr 2. år 2011
Innehåller bl.a. artiklar om:
Ett gammalt handelshus i byn
Från torpruin till levnadsöde
Järnvägen i Röstånga
Mina Röstångabilder från 40-talet
När världen skulle förgås
Kamp i Röstångabygden
Om Odensjön
Vad jag minns av min "ljuva ungdom"
Västergårds kalvhage
En trogen konstnärsgäst
Vår kulturtidskrift, nr 1. år 2011
Innehåller bl.a. artiklar om:
Blinkarpshemmet
Från smedja till båtvarv
Duveskog
Godtemplarhuset
"Skomagaren" i Härsnäs
Stigar, vägar och broar
Tankar om Nackarpsdalen
Ett "sorgligt" 50-årsminne
Urds gåva
”Skånsk blanning” på Midgård.
Det blev en riktig skånsk afton på Midgård då Kulturföreningen gästades av
Bengt Åke Bengtsson, onsdagen den 13 april. Dragspelsmusik och historier på
riktig skånska. Bengt Åke är född och uppvuxen i Hörby och med en mor som
uppmuntrade honom att spela dragspel. Flyttade så småningom till Heagården i
Munka Ljungby där han nu är museivärd. Berättade att han skämts halva livet för
sin skånska dialekt men av denna skamsenhet fanns inte ett spår denna kväll. Att
Bengt Åke hyser en stark känsla till det skånska landskapet och dess innevånare
framgick med all tydlighet i såväl historier som valet av sånger. Skånskan var
så genuin att en icke skåning fick anstränga sig till det yttersta för att hänga
med. När så Bengt Åke mitt i underhållningen började förhöra de närvarande på
betydelsen av gamla skånska ord var det många som fick sitt minne uppfriskat.
Underhållningen rullade på i ett typiskt skånskt tempo med allsång (på svår
skånska), riktigt roliga historier och så naturligtvis Edvard Persson. Ju längre
tiden led ju mindre märkte man den skånska blygsamheten som i en historia där en
stockholmare vid något tillfälle inför en skåning ondgjorde sig över att så
många skånska politiker nått toppositioner i regering och på kanslier, varpå
skåningen svarade: ”ja och ändå exporterar vi bara de sämsta”. Kvällen
avslutades med kaffe och ett gratislotteri där vinnarna kunde glädja sig åt
choklad och äppelmust.
![]() |
Kulturföreningen besökte Uppåkra
Knappt hade den förväntansfulla skaran av föreningsmedlemmar tagit plats i
den gula bussen förrän vår entusiastiske och synnerligen kunnige ledare, Sven
Ockborn, började diskutera vilken bro som är äldst i Röstånga. Efter en kort
retorisk övning fastslog Sven att det är Billingebron. Sedan delgavs deltagarna
fakta om den gamla riksvägens sträckning från Röstånga till Uppåkra. Vi fick
veta allt om milstenar, gästgiverier, torg och kyrkor, om ändringar i vägens
sträckning genom åren och att det i princip var kärr och ”surhål” som bestämde
var vägen skulle gå.
Framme i Uppåkra informerade Sven oss om denna järnåldersboplats enorma
utbredning och att den under vikingatiden sannolikt beboddes av tusentals
människor. Boplatsen upptäcktes 1934 då man vid grävningsarbeten stötte på
tjocka kulturlager. Vid vårt besök informerades vi av en arkeolog, i anslutning
till en utgrävning ,om att det fanns kulturlager som var flera meter tjocka. Vid
den aktuella utgrävningen hade man precis passerat genom de översta
”blandlagren” och kommit ner i ostörda lager där man förväntade sig göra
intressanta fynd.
Vid utgrävningsområdet i Uppåkra finns utförliga informationsskyltar som
beskriver bosättningsområdet och de mest uppseendeväckande föremål som grävts
fram.
Efter besöket i Uppåkra deltog vi i en guidning på Historiska museet i Lund
där ett stort antal av de mer än 28 000 föremål som hittats vid utgrävningarna
fanns att beskåda. Det kanske mest spektakulära fyndet i Uppåkra är nog
upptäckten av ett hedniskt tempel och som för första gången kunde grävas ut.
Fynd av en bägare i guld och silver samt en glasskål och ett stort antal s.k.
”guldgubbar”tydde enligt guiden på att här sannolikt förekommit s.k. blot
(offerceremonier). Templet byggdes på 200-talet och fanns kvar på sin plats i
mer än 600 år, men kanske revs det då kristendomen kom till Skåne på 900-talet.
De olika fynden visade också på de kontakter Uppåkra hade med andra kulturer,
inte minst den romerska. Uppseendeväckande var fynden av romerska kirurgiska
instrument ,att användas för att avlägsna föremål i sår och liknande. Under
visningen vidgade guiden betydelsen av Uppåkrafynden genom att sätta in dem i
ett större sammanhang bl.a. genom att i sina tolkningar ta in information kring
andra järnåldersfynd runt om i Skåne. Detta ledde till en avslutande diskussion
om Uppåkra som kultur- och maktcentra och dess betydelse fram till dess platsen
miste sin betydelse då det Lund som stad växte fram i samband med att
kristendomen kom till Norden.
Den gamla landsvägen mellan Trelleborg och Löddeköpinge via Uppåkra fanns
redan på järnåldern och dess sträckning anses väl belagd. Hur det är med den
gamla riksvägens sista sträckning från Röstånga till Uppåkra får nog Sven
fundera på ett tag till. Deltagarna framförde ett storttack till Sven för ett
väldigt fint arrangemang men vi var nog lite förvånade över att Sven under resan
på denna anrika väg inte vid något tillfälle nämnde dess enligt vägverket
korrekta vägnummer.
Underhållning på Midgård.
Det blev en riktig nostalgikväll, fredagen den 29 april. Kulturföreningen
arrangerade då en träff med Billinge Underhållnings- Orkester, som spelade och
sjöng evergreens och schlagers. Det var nästan med darr på stämman som
föreningens ordförande Lennart Lundberg vid introduktionen mindes ”Mjölnarens
Irene” och att ”flickor inte är att lita uppå”. Man började med visor från andra
världskriget bl.a. Lili Marleen och sedanföljde det ena örhängen efter det
andra. Här fanns alltifrån ”mannen i byrålådan” till Frank Sinatras ”Under my
skin”. Att alla fick sina favoriter framförda var det ingen tvekan om men
samtidigt föreföll det lite märkligt att så många låtar handlar om män och
kvinnor som aldrig borde träffats; tänk så mycket vacker musik om så mycken
tragedi och besvikelse. Så förundras man ju över hur lilla Billinge kan
producera så mycket av musikalisk kvalité. Orkestern uppträdde i all sin
professionalism väldigt avslappnad och ibland nästan lite amatörmässigt
oorganiserad men detta var endast en chimär som bidrog till att skapa en väldigt
gemytlig kontakt med publiken. Man avslutade mycket träffsäkert med ”Fly meto
the moon”, men den nöjda publiken applåderade fram ett extranummer, ”Buenaserasenorita,
buenasera”. Därefter tog ordföranden till orda, tittade på klockan och med
glimten i ögat konstaterade att arbetstiden för orkestern inte var avslutad så
det fick nog bli en låt till.
Arrangemanget omfattades också av en eftersits med mat och dryck och här var
alla borden upptagna till sista plats (föranmälan). God mat och fin stämning och
under utdelningen av lotterivinsterna vidtorg också ett historieberättande där
bl.a. Georg Welin, på ett oefterhärmligt sätt, deklamerade en dikt om Adam och
Eva och som definitivt satte fart på såväl matsmältning som skrattmuskler.
Billinge Underhållnings- Orkester på Midgård
Stämningen var på topp i ”matsalen” .
Från årsmötet 2011
Ordförande och sekreterare i hårt arbete.
Verksamhetsberättelsen studeras.
Lite statistik om vår Hemsida rbkultur.se
Under år 2010 besöktes hemsidan utav 8257 besökare och de tittade på 17811
sidor. I snitt blir det 22 besökare varje dag under året.
Vårvandring i lövsprickningen
Det var en tapper skara som genomförde den planerade vandringen i Röstångas
närnatur för att njuta av lövsprickning och de nyanlända vårfåglarnas sång.
Förra årets vandring, som faktiskt var tidigare än årets, kunde genomföras i
shorts och T-shirt. I år var vi riktigt välklädda. Vi styrde vår kosa mot
Nackarpsdalen och i dess bortre ände vid bäcken berättade Jan Nilsson om några
blommor bl.a. kabbelekan som lyste gul intill bäcken. Vidare fördjupade vi oss i
alens biologi och det faktum att den lever i symbios med svampliknande bakterier
och bildar koralliknande föreningar på rötterna. Genom detta samarbete med
bakterierna kan alen fixera luftkväve på i princip samma sätt som ärtväxterna
gör.
Då vi kom upp i björkskogen som växer ovanför turistinformationsplatsen
diskuterade vi björkens användning både nu och i svunnen tid. Som väl är behöver
ju inte barnen smaka riset längre i ”uppfostringssyfte” som det en gång hette.
Under denna pratstund bjöd Olga på björksav som hon ansåg var riktigt hälsosamt.
Olga hade själv tappat några björkar och hon berättade att en kraftig björk ger
lätt mer än 10 liter sav under ett dygn. Men man måste passa på. Då björkens
blad är stora som musöron är tiden för att tappa sav över. Efter denna stärkande
dryck fortsatte vi genom bokskogen bort mot Odensjön. Här kunde vi höra bl.a
grönsångaren (låter som en krona som snurrar på en lertallrik). Den tillsammans
med lövsångaren och gransångaren underhöll oss flitigt på vandringen genom
bokskogen.
Vid Odensjön pausade vi och intog medhavd matsäck. Det blev en intressant
diskussion om biologisk mångfald under denna paus. Vi hade precis passerat en
riktig ”pelarskog” med höga raka stammar, ingen bottenvegetation och inga
kullfallna träd. Och så där vi satt, fanns ett antal s.k. lågor, gamla liggande
bokstammar och flera utmärkta högstubbar helt klädda med fnöskticka. Tickornas
angrepp på bokarna gör att de bryts av vid någon storm ett antal meter upp på
stammen. Det är i regel gamla bokar som drabbas och när de sedan angripits och
dött utgör de en fantastiskt fin miljö för ett flertal insekter. I dagen moderna
skogsbruk finns dock alldeles för få sådana områden och de insekter som är
beroende av en sådan miljö kan inte sprida sig utan dör ut.
Sedan passerade vi Odensjön och gick längs fägatan ner mot Röstånga by. Vid
den gamla dansplatsen, Odenslund, stannade vi och gjorde de deltagare som inte
kände till platsen uppmärksamma på de märken i naturen som vittnar om att här
har det legat en dansbana på 30-talet. Som någon uttryckte det ”nog borde det
väl finnas någon fotodokumentation från den tiden”. Så skiljdes vi åt efter en
ganska exakt tre timmar promenad, stärkta både till kropp och till själ.
Stora Hjortaröds mölla
Kulturlandskapsgruppen arbetar med att kartlägga ett flertal intressanta
"kunskapspunkter" d.v.s. kultur-historiskt intressanta platser i vårt
geografiska område. En av dessa är St. Hjortaröds mölla.
Är du förvånad? Har du sett den eller överhuvudtaget haft en aning om att den
funnits?
Möllan fanns på gården Stora Hjortaröd och den låg vid Lilla Bäljaneå där
idag ett stort jordbruk finns (den f.d. pälsdjursfarmen).
Som av en händelse (!) har föreningen en medlem, Gunnar Olin, som är uppvuxen
ett stenkast från Hjortaröds mölla. Ur sitt minne kunde han rita upp hur det såg
ut med mölledammen och allt där omkring, innan den fylldes igen och den nya
vägsträckningen kom att gå rakt över.
Gruppen på besök vid den gamla möllan för att studera vad som fysiskt
fortfarande går att se.
Genom att studera gamla skifteskartor, bedriva släktforskning på St Hjortaröd,
läsa gamla militär-rapporter m.m. har vi sakta men säkert börjat kartlägga
möllans och dess brukares historia. Vi vet att de första "qvarnarna" fanns redan
på 1700-talet och att vattenkvarnen användes in på 1900-talet. Kring förra
sekelskiftet ägdes Duveskog och Hjortaröd av Johannes Mackeprang (känd dansk
adelssläkt).
Vårt ”grävande” i Kulturlandskapsgruppen går vidare med St. Hjortaröd, men
det finns även ett intresse för att kartlägga de andra gårdarna med sina möllor,
då på sträckan Ask till Röstånga utefter Lilla Bäljaneå. Är du nyfiken och
intresserad? Kom med i arbetet!
En hel del rester av de gamla dammvallarna finns fortfarande kvar.
Sydkorea -
morgonrodnadens land
Sydkorea, ett land som de flesta inte känner särskilt väl till. Kanske fanns
det bland de äldre åhörarna de som mindes slutet av andra världskriget och
uppdelningen av Korea (som tillhört Japan, protektorat) i Nordkorea under
inflytande av Sovjetunionen och Sydkorea som stöttades av USA. Gränsen, den s.k.
demarkationslinjen, gick längs den 38 breddgraden. Ännu fler minns säkert
Koreakriget då Nordkorea invaderade Sydkorea varefter fronten flyttades fram och
tillbaka under stöd av Kina och USA för att slutligen hamna där den ligger idag,
nära den 38 breddgraden.
Siv och Anders Arvelid visade med bilddokument (från Panmunjon) hur denna
gräns knivskarpt skiljer dessa två stater från varandra och att det är helt
skilda världar politiskt, kulturellt och ekonomiskt. Det var dramatiskt att se
hur gränsen övervakas av soldater och samtidigt få information om att c:a en
miljon soldater finns på varje sida av gränsen. Siv och Anders visade en bild på
en bro (Bridge of no return), där man efter kriget gavs en valmöjlighet att
välja sida men då man väl passerat bron var valet gjort.
Nej det mycket uppskattade och högst personligt präglade föredraget av Siv
och Anders Arvelin handlade inte om landets tidiga historia utan om hur det är
att leva i Sydkorea ett land som utvecklats kollosalt de senaste 50 åren. Vi
fick bl.a. veta att ytan är stor som södra Götaland med en folkmängs på 50
miljoner vilket ger en befolkningstäthet mer är 20 gånger den vi har i Sverige.
Idag är Sydkorea världens 11:e största ekonomi och bilindustrin är den 6:e
största i världen. Utbildningsnivån är synnerligen hög och man har flest
disputerade per invånare i världen. Som Anders påpekade leder det till samma
problem som i väst, att det är svårt att få jobb som svarar mot
utbildningsnivån.
Söul är ett jättestad med c:a 20 miljoner innevånare (”Storsöul”). Staden var
totalt förstörd genom krigen och därför finns det knappast några gamla
kulturbyggnader kvar. Siv och Anders visade dock hur man byggt upp stadsdelar i
den gammalkulturella stilen och dessa områden samsas med områden präglade av
modern arkitektur. Bilder visades från Itaewon street, en riktig turistgata där
man kan inhandla lokala produkter och lättare går det om man kan språket. Siv
berättade att Sydkorea har ett eget alfabet men med en del låneord från Kina och
att det sydkoreanska spåket är ett ”ljudspråk”, ganska lätt att lära sig läsa
men omöjligt att förstå. Vi fick flera exempel på vilket värde det är att ha
svenskar på plats i Söul när det kommer delegationer från Sverige på besök då
det egna språket är så starkt förknippat med kulturen och inte alltid kan
ersättas med engelskan.
Den industriella utvecklingen har gått mycket snabbt och tillämpningen i diverse
högteknologiska produkter har varit riklig ibland kanske lite för bra. Vi kommer
alla att minnas Sivs berättelse om det högdatoriserade toalettstolstillbehöret
som innebar att man bara behövde utföra det man önskade och sedan trycka på
diverse knappar i en viss ordning för att hela proceduren skulle genomföras till
besökarens belåtenhet.
Sydkoreaner är buddister (c:a 50%) och kristna (c:a 40%; de flesta kristna är
katoliker). Bröllop firas inte som i Sverige som en kyrklig ceremoni utan helt
fristående som ett riktigt jippo med mycket ”tingel-tangel”. Kanske var det
viktigaste i akten gruppfotot, något som tydligen är viktigt i de flesta
sammanhang i Sydkorea. De flesta äktenskap är arrangerade och man fick inte vara
släkt med varandra ens på mycket långt håll. Man får heller inte tillhöra samma
tecken i zodiaken. Det är viktigt att man får en son eftersom det enligt
traditionen är han som skall sörja för föräldrarna på ålderdomen, man har inte samma
trygghetssystem som i Sverige. Detta leder naturligtvis till en riktad strävan
att få en son med alla de konsekvenser det medför. Man begraver de avlidna i små
gravkullar, vilka man sedan regelbundet besöker för att ”tala” med den avlidne.
Ofta väljer man en naturskön plats ute på landet.
Då Siv genom en mindre lyckas ispiruett hamnade på sjukhus fick hon också
erfara att rutinerna skiljer sig en hel del från Sverige. Tex. förväntas det att
nära anhöriga hjälper till med de enklaste patientnära sysslorna. Andra
skillnader som framkom var den i beteendet mellan män och kvinnor. Det var med
viss bestämdhet som Siv och Anders påtalade att medarbetarnas fruar också skulle
komma till den gemensamma middagen och väl där att männen får finna sig i att
kvinnorna skall ha företräde till det dukade bordet.
Efter det mycket stimulerande föredraget vidtog en frågestund som aldrig ville
ta slut. Först när föreningens ordförande påtalade att det var dags för kaffe
uppstod en stund paus varefter nya frågor ställdes om alltifrån politik till hur
stabil energiförsörjningen är. En riktigt fin kväll och ett absolut fullsatt
Hasselbacken med småprat vänner emellan och eftertraktat lotteri med många
lokalproducerade vinster.
Kjell Berlin, en fängslande Röstångapolis?
Det verkade som alla närvarande på Hasselbacken kände sig trygga och knappast
någon kunde räkna med att bli betraktad som ett ”cold case”. Den som räknat med
att få höra om utbredd grov brottslighet blev nog besviken. Nej Kjell Berlin
visade snabbt att han som polis också var en av invånarna i byn, kände de flesta
och spred trygghet omkring sig. Men han hade också hårda nypor, som när han
alldeles i början av föredraget kom insläpande med Kulturföreningens ordförande
Lennart Lundberg, iförd fångmundering, och fick honom att med darrande stämma
hälsa alla välkomna.
Kjell berättade inledningsvis om hus det lokala polisväsendet var uppbyggt
och då han nämnde namnen på fjärdingsmän i trakten nickade många igenkännande.
Det fanns polisstation i Ask, Konga, Billinge, Stehag, Röstånga och Trollenäs.
På stationen i Röstånga, som låg vid nuvarande brandstationen, arbetade fyra
poliser. Arbetstiden var från 8.30 till 17.00 men därutöver tillkom
kommenderingar utanför arbetstiden och ingen övertidsersättning utgick. Det
framgick med all önskvärd tydlighet att Kjell Berlin representerade
ordningsmakten men var också en bland många andra i byn. När t.ex. mått och vikt
skulle kontrolleras hos byns näringsidkare var det alltid någon från en
grannstation som utförde den uppgiften. Kjell berättade att på Satelliten kunde
det hetta till med fylla och slagsmål och han gav exempel på några dråpliga
situationer.
Så påbörjade Kjell en minnesvandring längs Marieholmsvägen och angav vilka
företag som låg längs gatan och nämnde innehavarna vid namn utan att tveka. Det
tycktes inte finnas någon lucka i hans minne förrän han kom till bankhuset och
Leif Persson upplyste honom om att i tegelbyggnaden bakom bankhuset hade det
funnits en arrestlokal. Leif berättade hur han hade ertappats under upprepat bus
och hamnat i arresten och där frusit sig genom natten tills polisman Ingemansson
hämtade honom på morgonen och med några örfilar försatte honom i frihet. Som
Kjell påpekade; ”det var inte så mycket pappersarbete på den tiden”.
Det blev en engagerad och allvarsam diskussion omkring en tragisk händelse
vid Gillastigs mosse där två bröder omkommit. Omständigheterna var synnerligen
oklara och vid mötet framkom information om att kanske någon tredje person
skulle ha kunnat vara inblandad i händelsen. Det mesta i Kjells framställan
handlade dock mest om vad vi idag skulle betrakta som ganska oskyldiga
förseelser och de mer än 60 närvarande gav exempel på många dråpliga händelser
som Kjell varit inblandad i. Det blev mycket skratt och många kommentarer kring
kaffe och kaka och lotteri med glada vinnare.
|
