|
|
Kulturföreningens Vårkonsert
Så hade vårdagjämningen passerats och mörkret hade nu fått vika för det
efterlängtade ljuset. Redan hade såväl bofink som taltrast låtit oss höra sina
vårläten och i trädgårdarna började vårens färger komma i form av vintergäck och
scilla. Vad kan då passa bättre än att hälsa vårens ankomst med en konsert. Det
blev en också en konsert där den lokala ungdomens entusiasm och musikbegåvning
kom att blandas med internationell musikalisk professionalism och stor scenvana.
Först ut på skolan Midgårds scen var de tre musikaliska ungdomarna från Röstånga
Amanda Ripa, Cornelia Reimertz och Stephanie Andersson-Pekarski. Amanda inledde
i stor stil med Lady Gaga låten ”Born this way” och därefter följde Cornelia upp
med ”Hurts” av Christina Aguilera, som hon berättade är hennes musikaliska
förebild. Efter denna inledning i bästa ”idolfinalstil” blev det en andningspaus
med pianomusik där Stephanie spelade ”Nocturne” av Chopin. De unga
musikartisterna fortsatte med Amandas ”Fem fingrar vaggar dej till ro” en visa
med eftertänksam text och sedan med Cornelias ”Why am I crying”, en låt som
Molly Sandén framförde vid Melodifestivalen. Det var säkert många som
förundrades över att det kan rymmas så mycket musikalitet i dessa ungdomar.
Låtarma sjöngs med både känsla och djup och det avslutande pianostycket som
Stephanie spelade, Beethovens ”Farväl till pianot”, var utomordentligt vackert
och gripande.
Så blev det paus med kaffe med underbart hembakat bröd och en liten
förväntansfull uppladdning inför vårkonsertens andra avdelning och Mark Middler.
Amanda, Stephanie, Mark och Cornelia
inför Vårkonserten på Midgård.
De som inte hört Mark tidigare kom säkert att förundras över hans synnerligen
personliga och unika basröst. Mark, som har sina rötter i Vancouver i Canada,
sjunger framför allt klassisk country och de församlade på Midgård fick också ta
del av hur suveränt han behärskar scenen. Han har skrivit hitlåtar till vitt
skilda musikgrupper inom blues, gospel, country och soul och han har stått på
scenen tillsammans med de allra främsta artisterna inom sitt område. Kan också
nämnas att hans ”Lonely blue dreams” låg etta på en svensk hitlista i ett helt
år. Hans första låt handlade om ”Rocky Mountains och rodeos” ett tema som
återkom flera gånger under kvällen. Mark turnerar i Canada, USA och Europa och
får ofta förfrågan att skriva låtar till många väletablerade grupper (har
skrivit nära 3000 låtar) och han har erhållit flera nationella och
internationella utmärkelser. Mark bjöd på en underbar musikkväll med många
känslosamma sånger som han skrivit själv men han sjöng också välkända låtar som
”Nobody knows the trouble I´ve seen..” och ”When the saints go marching in” och
han fick också alla att sjunga och klappa med i ”He´s got the whole world in his
hands”. Det är bara att gratulera de närvarande på Midgård till att ha fått
uppleva en artist som på ett så genuint sätt vill dela med sig av sin gåva att
få glädja andra med sin musik och som också kan göra publiken delaktig i
musiken.
Röstångabygden skall känna stolthet över ortens egna ungdomar som så generöst
vill bjuda på sin musik och det är en from förhoppning att upplevelsen på
Midgård skall sprida sig och locka fler musikbegåvade ungdomar att dela med sig
av sitt kunnande vid kommande konserter.
Längtan och resor i österled.
Ryssland är ett mäktigt land som både lockar och skrämmer. Visst kan vi svenskar
se tillbaka och brösta oss lite över vikingarnas härjningar i österled och visst
kan vi känna en viss stolthet över utgången av slaget vid Narva och över hur
Sven Duva kämpade vid Virta bro i Fänrik Ståls sägner. Men vi känner också
respekt för ryssen efter härjningarna längs östersjökusten och krigen som
slutade med förlusten av Finland 1809.Sedan kom revolutionen, de stora krigen,
järnridån och det kalla kriget. Och ändå finns den där längtan till Ryssland och
dess alldeles speciella kulturskatter.
Denna längtan kunde inte Kristina Backe motstå och 1961 begav hon sig iväg på
sin första resa till Ryssland (dåtida Sovjetunionen). Det blev en resa med tåg
via Brest och Minsk till Moskva och som förväntat en noggrann och nervpirrande
genomgång vid gränsen av tullpersonalen. Men då man inte varken fann elektronik
eller vapen utan i stället ett exemplar av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”
(som var välkänd och omåttligt populär i Sovjetunionen) spred sig ett leende i
tjänstemännens bistra ansikten. Kända platser besöktes i Moskva och imponerande
var bl.a. en enorm Universitetsbyggnad men också upplevelser från en
lantbruksutställning. Kristina tog med bilder hem som visade enorma
jordbruksmaskiner och sinnrika bevattningssystem men som lätt avfärdades på
hemmaplan som ”propaganda”.
Kristina Backe berättar på Midgård i Röstånga om sina kulturresor till
Ryssland och sjunger ryska visor iförd klänning inköpt i Onegaområdet nära St.
Petersburg som Kristina besökte.
Kristinas längtan österut var dock inte baserad på intresse för politiken och
vad den kunde åstadkomma i sovjetsystemet utan var genuint kopplat till den
ryska kulturen och musiken. Ett planerat besök på en teateri Moskva för att se
baletten Svansjön kom i stället att bli ett överraskande möte med London
symfoniker (som var på besök) under ledning av Benjamin Britten och
medvärldsstjärnorna Viatcheslav Richter (piano) ochMstislavRostropovich(cello)
som solister, en oförglömlig upplevelse för en musikälskare.
Tio år senare var det dags för en ny resa till Ryssland, denna gång till St.
Petersburg. Resan gick genom gamla svenskbygder och det var nog lätt att förstå
att Peter den store, som grundade St. Petersburg, verkligen ansträngde sig för
att hålla svenskarna borta. Hemma i Sverige klagade dock Tegnér på att ”göterna”
var mesiga och borde visa mer av sin styrka. Besöket på Eremitaget var
naturligtvis en höjdpunkt med alla dess ovärderliga konstskatter men Kristina
berättade också med stor inlevelse om kyrkor och andra kulturplatser i St.
Petersburg.Det kom senare att bli fler resor till St. Petersburg och
båtutflykter via Ladoga och Onega till en rad historiska platser. Kristina hade
med sig en hel rekvisita med typiska ryska bruksföremål som vart och ett fick
sin historia beskriven. Hon visade också exempel på föremål dekorerade med det
typiska ryska måleriet. Den mest berömda stilen är ett konsthantverk som heter
Chochloma och kommer från Nizjnij i Novgorods län.
Exempel på konsthantverk i stilen Chochloma, målat på trä i svart, rött
och guld.
Kristina Backe besökte många kulturella platser vid sjön Onega, bl. a.
träklostret iKizji.
Reseskildringen inramades av sånger som Kristina framförde, nästan alla på
ryska. Här fanns välkända folksånger som ”Natt över Moskva” och ”Den ensamma
klockan”. Den förmåga Kristina har att få fram både det gåtfulla och det
vemodiga i de ryska sångerna hade heller inte varit möjligt om inte hennes
intresse och kunskap det ryska språket gjort att hon kunde framföra dem med
utsökt skicklighet på originalspråket. En verklig prestation.
Kultur som förenar och inspirerar.
Rubriken låter väl knappast uppseendeväckande i dessa tider då vi i Svalövs
kommun för en dialog mellan politiker och olika kulturföreningar. Men nu handlar
det om surdegskultur och inget annat. Det har sedan en tid tillbaka jäst i
Röstånga både av egna surdegskulturer men också av vetenskapligt framtagna
sådana. Initiativtagare till detta var Röstånga Rödakorskrets ordförande Olga
Andersson som tyckte att det passade att, i samband med Röda Korsets årsstämma,
göra något annorlunda och föreslog att i samverkan med Röstångabygdens
kulturförening anordna en riktig surdegsafton. Och vem skulle kunna ge de
kunskapstörstande Röstångaborna bäst kunskap om surdeg om inte Clas Lönner,
alias Doktor Surdeg.
Clas Lönner (Doktor Surdeg) berättar om surdegens goda egenskaper.
I god tid före stämman delades kulturer ut och intresserade
surdegsentusiaster provbakade inför föredraget den 22 februari på skolan
Midgård. Nära 40 intresserade mötte upp och fick av Clas Lönner, som bedriver
sin forskning vid CeLacAB i forskarbyn Ideon, Lund, en synnerligen pedagogisk
föreläsning om surdeg, mjölksyrebakterier, jästsvampar, mjölsorter, allmänna
bakningstips och mycket annat. Föredraget kom snart att utvecklas till en mycket
kvalificerad dialog mellan Clas och deltagarna.
Att användandet av surdeg har en lång historia stod klart redan från början.
Användes i Egypten flera tusen år före Kristus och omnämns på flera ställen i
bibeln och också vållat stor kyrklig strid kring huruvida nattvardsbrödet var
syrat eller osyrat. Vi fick veta av Clas Lönner att surdeg skapas av jästsvampar
som naturligt finns på bl.a. rågkornets skal. Lite ljummet vatten på rågmjölet
och sedan placering på varmt ställe under en knapp vecka så är surdegs-kulturen
klar. Det som skett är att bakterierna brutit ner stärkelsen i mjölet och bildat
mjölksyra men också koldioxid och aromämnen. Aromämnena ger god smak,
koldioxiden gör brödet luftigt och syrorna både vidgar smakupplevelsen och
konserverar brödet. Bruket av surdeg har gått i vågor genom historien och
användandet av surdeg gick tillbaka på 1800-talet då man började använda öljäst
bröd och senare kom bagerijästen som kunde snabba upp bakningsprocessen. På
70-talet blev surdegen populär igen och många matade sina kulturer i kyskåpet
och en riklig byteshandel pågick. Detta sker också idag men nu finns också
frystorkade s.k. starterkulturer som gör hela hanteringen enklare och ger ett
jämnare bakresultat.
En koncentrerad skara surdegsentusiaster.
Det var särskilt intressant att höra hur viktigt det är att kunna isolera och
bevara en särskilt gynnsam mjölksyrebakterie för att sedan ha den som bas för
senare användning. Clas berättade också att man historiskt lät degrester från
ett lyckat bak få torka in i degtrågens sprickor för att ha som startkultur vid
nästa bak. Clas Lönner är just expert på de bakterier som används i surdeg och
han ligger bland annat bakom de bakterier som lett till utvecklingen av
Proviva.Vi fick också möjlighet att på doften skilja mellan olika
surdegs-kulturer beroende på vilken mjölksyrabakterie den innehöll. Av frågorna
att döma var det riktiga surdegsproffs i salongen. Man kom att utbyta
erfarenheter av surdegsbak men också togs en del fördomar kring surdegsbaket upp
till diskussion. Clas Lönner poängterade dock att det stod utom all tvivel och
att det var vetenskapligt belagt att surdegskulturer är ett utmärkt
bakhjälpmedel, är en bra smakförstärkare, förlänger brödets hållbarhet, är en
näringsförstärkare och inte minst har en gynnsam effekt på tarmfunktionen.
Som kuriosa nämnde också Clas att den något negativa benämningen av någon som
”surdeg” är lite felaktig. I guldrushens tider, först i Kalifornien och sedan i
Alaska och Kanada bar guldgrävarna med sig surdeg i en liten påse kring halsen
eller bältet för att den inte skulle frysa. Dessa veteraner kom att kallas
”sourdough” och uppfattades som något positivt.
Friskt och något syrligt tycker Katarina Lilja.
Efter föredraget bjöds alla deltagare av Röda Korset på nybakat surdegsbröd
och detta bröd och bröd som av deltagarna provbakats inför mötet kunde nu
bedömas av Doktor Surdeg. Sista ordet är definitivt inte sagt i denna
surdegsaktion. Minst ett 20-tal personer inväntar nu surdegskulturer för att med
den vetenskapliga informationen som gavs denna kväll som bakgrund, ge sig i kast
med att på egen hand ta fram ett vackert, gott och näringsriktigt surdegsbröd.
Arrangörerna, Röstånga Rödakorskrets och Röstångabygdens kulturförening, var
mycket nöjda med denna surdegsafton och föreningarna ser detta som ett gott
exempel på hur gemensamma aktiviteter kan skapas genom bra dialog.
Nationalparkskväll på Midgård i Röstånga.
Det blev pompa och ståt, natur och kultur, men också en mycket kreativ
diskussion om Nationalparkens värde och tillgänglighet.
Kvällen inleddes med att Leif Persson visade en film från invigningen av
parken den 13 juni 2001. Det hela utspelade sig i Skäralid; mycket folk, stor
orkester och invigning av Carl XVI Gustaf. Under invigningen redovisades också
skälen till varför området avsats som Nationalpark och alla som besökt de mest
tillgängliga platserna, såsom Odensjön, Skäralid och Kopparhatten,förstår att
den dramatiska geologin och de osedvanligt vackra scenerierna under alla
årstider starkt bidragit till att skydda området till allmänhetens glädje men
också som en kunskapskälla att bevaras till kommande generationer.
Så berättade Åsa Elfström ( Naturrum, Skäralid ; arbetar just nu med att ta
fram en ny utställning; klar maj 2012) om nationalparknaturens historia och
pärlor. Hon började med att berätta att berggrunden är kanske 1800 miljoner år
gammal och att Röstångaborna inte behöver gå längre än till Nackarpsdalen eller
Odensjöns dalgång för att ha förflyttats cirka 100 miljoner år tillbaka i tiden.
Då var här dramatik med flera aktiva vulkaner och vid Rallate kan vi se de
sexkantiga basaltpelarna som markerar vulkanmynningen. Åsa berättade också om
olika teorier över Odensjöns bildning men också om de så geometriskt korrekta
rasbranterna som kan ses bl.a. vid Odensjön. Så fick vi vara med om en resa som
kom att handla om Nationalparkens bäckar och naturen kring dessa med många fina
bilder på blommor och insekter. Och skogen, denna lövskogslunga i vår så rikt
befolkade del av landet. Här fick vi veta hur betydelsefullt det är för den
biologiska mångfalden att träd som dött och fallit omkull får vara kvar och
fungera som resurs för tex. svampar och insekter.
Taggbock,en sällsynt skalbagge i National-parken och ...
... forsärla, som är en karaktärsfågel.
Men Söderåsen visar också tydliga tecken på kulturell aktivitet. Sålunda
vittnar de flera tusen röjningsrösen som finns i Nationalparken om att det
odlats i det området med enkla tekniker fram till ett par hundra år e.Kr. Sedan
har odlingsmetoderna förändrats och vi får bofast befolkning för kanske 1000 år
sedan. I nutid har ju också Kulturföreningen engagerat sig i de gamla torprester
som visar att på många ställen återerövrar naturen den mark som tidigare
brutits.
Nationalparkschef Jesper Witzell gav en gedigen redogörelse över hur
Nationalparken förvaltas och berättade om det stora projekt som syftar till att
”avbarra” parken och plantera ädellövskog. Vi fick veta vilka svårigheterna är
med en nyplantering och hur viktigt det är att stängselskydda planteringarna
bl.a. mot bete av dovhjort. Vi fick veta hur tidsplanerna är för avlägsnandet av
stängsel och stolpar men också att om allt går enligt planerna kommer all gran
att vara borta om c:a 10 år. Vi närmade oss nu de kärnfrågor som många i
Röstånga burit på alltsedan nationalparken bildades. Jesper lämnade klara och
utförliga svar på frågor rörande Nackarpsdalen och tillgängligheten till dalen
och Odensjön. Diskussionen blev mycket konstruktiv och vi enades om att
Kulturföreningen och Nationalparken har gemensamma intressen i att underlätta
för allmänheten att besöka även den för parken så unika pärlan Odensjön. En
konkret plan över hur bägge intressenter skulle kunna bidraga diskuterades. Det
var många som fick sina frågor besvarade under den fortsatta diskussionen vid
kaffet och Åsa och Jesper lämnade en riktigt nöjd skara efter sig i den sena
kvällningen.
![]() |
Trädgårdsvandring i regn
och rusk.
Alla som har trädgård kan säkert intyga att årets sensommar inte gynnat
trädgårdsväxterna. Då också många växter i Olgas trädgård hade kapitulerat för
det regniga och tuffa vädret kom årets vandring att bli lite annorlunda. Det
blev mer en jämförelse mellan trädgårdsväxter och deras vilda ”kusiner” men
kanske framför allt mellan trädgårdsväxter och insekter. Men trots det miserabla
vädret hade 21 entusiaster infunnit sig till höstens traditionella guidning i
Olgas trädgård.
Det började med att vi fick stifta bekantskap med ett ”ogräs”, springkorn,
som finns i nästan varje trädgård här i Skåne. Växten med den gracilt upphängda
lilla gula blomman heter Impatiensnoli-tangere på latin och där Impatiens
betyder ömtålig. Denna lilla växt är mycket nära släkt med en riktig bjässe i
trädgården, jättebalsaminen, som den också jämfördes med under guidningen.
Noli-tangere betyder ”vidrör icke” och anspelar på att om man klämmer försiktigt
på frökapslarna slungas fröna ut med en explosionsartad mekanism.
Springkorn (Impatiensnoli-tangere).
Apollpfjäril vars larv lever på kärleksörten.
Vid jättebalsaminen hade vi förväntat att få ta farväl av höstens sista humla
men i det väder som rådde visade den sig inte. Vi fick i stället lyssna till en
dikt om humlans år av Erik Axel Karlfeldt. Det blev ett värdigt farväl till
denna trädgårdens mästare som genom sin flit ser till att växter pollineras och
kan sätta frö.
Vi fick lära oss att kärleksörten är värdväxt för den otroligt vackra
apollofjärilen mendet mest spektakulära var att få veta att den sällsynta
svartfläckiga blåvingens larver, som är helt bunden till vildväxande timjan, tas
om hand av en viss art av rödmyra och tillåts leva i stacken och äta myrornas
larver mot att den i gengäld levererar en eftertraktad söt vätska som myrorna
begärligt slickar i sig. I början av sommaren då fjärilen kläcks ur sin puppa
kryper den ut ur stacken, låter vingarna utvecklas och söker sedan upp en
partner som den parar sig med.
Backtimjam (Thymus serpyllum).
Svartfläckig blåvinge.
Sedan sker äggläggning på timjanplantorna och cirkeln är sluten. Så fick vi
lära att den vilda växten mjölkört (även kallad rallarros), som är ganska vanlig
i våra trädgårdar, är värdväxt för en s.k. svärmarfjäril (brunsprötad
skymningssvärmare) under dess larvstadium och att fjärilen fullt utvecklad på
kvällarna likt en liten kolibri står svävande framför kaprifolblommor i våra
trädgårdar.
Brunsprötad skymningssvärmare.
Då regnet tilltog samlades alla under den utfällda markisen och plötsligt
uppstod ett riktigt mingel framför den traditionella svampsoppan gjord på Karl
Johan. Det blev nu mycket diskussion om växter, fjärilar, svampsoppa och mycket
annat. Då värdfolket inte lyckats frambringa någon dikt om Karl Johan svampen
anmodades de deltagande att till nästa år deklamera en sådan (ur litteraturen
eller egen-författad) i annat fall kommer nästa års svampsoppa att vara baserad
på annan svamp och för den soppan kommer värdfolket inte att kunna ta ansvar.
|
|
Vårvandring
Söndagen den 6 maj kl 10.00
Tillsammans med våra naturexperter gör vi en guidad vandring
runt Härsnäsdammarna. Vi får höra fängslande berättelser om de växter och djur
som vi ser och hör på vandringen. En lärorik "måste"-upplevelse.
Samling vid Gästis parkering för samåkning. Medtag kaffekorg.
Röstångabygdens kulturförening
Vår kulturtidskrift, nr 2. år 2011
Innehåller bl.a. artiklar om:
Ett gammalt handelshus i byn
Från torpruin till levnadsöde
Järnvägen i Röstånga
Mina Röstångabilder från 40-talet
När världen skulle förgås
Kamp i Röstångabygden
Om Odensjön
Vad jag minns av min "ljuva ungdom"
Västergårds kalvhage
En trogen konstnärsgäst
Vår kulturtidskrift, nr 1. år 2011
Innehåller bl.a. artiklar om:
Blinkarpshemmet
Från smedja till båtvarv
Duveskog
Godtemplarhuset
"Skomagaren" i Härsnäs
Stigar, vägar och broar
Tankar om Nackarpsdalen
Ett "sorgligt" 50-årsminne
Urds gåva
”Skånsk blanning” på Midgård.
Det blev en riktig skånsk afton på Midgård då Kulturföreningen gästades av
Bengt Åke Bengtsson, onsdagen den 13 april. Dragspelsmusik och historier på
riktig skånska. Bengt Åke är född och uppvuxen i Hörby och med en mor som
uppmuntrade honom att spela dragspel. Flyttade så småningom till Heagården i
Munka Ljungby där han nu är museivärd. Berättade att han skämts halva livet för
sin skånska dialekt men av denna skamsenhet fanns inte ett spår denna kväll. Att
Bengt Åke hyser en stark känsla till det skånska landskapet och dess innevånare
framgick med all tydlighet i såväl historier som valet av sånger. Skånskan var
så genuin att en icke skåning fick anstränga sig till det yttersta för att hänga
med. När så Bengt Åke mitt i underhållningen började förhöra de närvarande på
betydelsen av gamla skånska ord var det många som fick sitt minne uppfriskat.
Underhållningen rullade på i ett typiskt skånskt tempo med allsång (på svår
skånska), riktigt roliga historier och så naturligtvis Edvard Persson. Ju längre
tiden led ju mindre märkte man den skånska blygsamheten som i en historia där en
stockholmare vid något tillfälle inför en skåning ondgjorde sig över att så
många skånska politiker nått toppositioner i regering och på kanslier, varpå
skåningen svarade: ”ja och ändå exporterar vi bara de sämsta”. Kvällen
avslutades med kaffe och ett gratislotteri där vinnarna kunde glädja sig åt
choklad och äppelmust.
![]() |
Kulturföreningen besökte Uppåkra
Knappt hade den förväntansfulla skaran av föreningsmedlemmar tagit plats i
den gula bussen förrän vår entusiastiske och synnerligen kunnige ledare, Sven
Ockborn, började diskutera vilken bro som är äldst i Röstånga. Efter en kort
retorisk övning fastslog Sven att det är Billingebron. Sedan delgavs deltagarna
fakta om den gamla riksvägens sträckning från Röstånga till Uppåkra. Vi fick
veta allt om milstenar, gästgiverier, torg och kyrkor, om ändringar i vägens
sträckning genom åren och att det i princip var kärr och ”surhål” som bestämde
var vägen skulle gå.
Framme i Uppåkra informerade Sven oss om denna järnåldersboplats enorma
utbredning och att den under vikingatiden sannolikt beboddes av tusentals
människor. Boplatsen upptäcktes 1934 då man vid grävningsarbeten stötte på
tjocka kulturlager. Vid vårt besök informerades vi av en arkeolog, i anslutning
till en utgrävning ,om att det fanns kulturlager som var flera meter tjocka. Vid
den aktuella utgrävningen hade man precis passerat genom de översta
”blandlagren” och kommit ner i ostörda lager där man förväntade sig göra
intressanta fynd.
Vid utgrävningsområdet i Uppåkra finns utförliga informationsskyltar som
beskriver bosättningsområdet och de mest uppseendeväckande föremål som grävts
fram.
Efter besöket i Uppåkra deltog vi i en guidning på Historiska museet i Lund
där ett stort antal av de mer än 28 000 föremål som hittats vid utgrävningarna
fanns att beskåda. Det kanske mest spektakulära fyndet i Uppåkra är nog
upptäckten av ett hedniskt tempel och som för första gången kunde grävas ut.
Fynd av en bägare i guld och silver samt en glasskål och ett stort antal s.k.
”guldgubbar”tydde enligt guiden på att här sannolikt förekommit s.k. blot
(offerceremonier). Templet byggdes på 200-talet och fanns kvar på sin plats i
mer än 600 år, men kanske revs det då kristendomen kom till Skåne på 900-talet.
De olika fynden visade också på de kontakter Uppåkra hade med andra kulturer,
inte minst den romerska. Uppseendeväckande var fynden av romerska kirurgiska
instrument ,att användas för att avlägsna föremål i sår och liknande. Under
visningen vidgade guiden betydelsen av Uppåkrafynden genom att sätta in dem i
ett större sammanhang bl.a. genom att i sina tolkningar ta in information kring
andra järnåldersfynd runt om i Skåne. Detta ledde till en avslutande diskussion
om Uppåkra som kultur- och maktcentra och dess betydelse fram till dess platsen
miste sin betydelse då det Lund som stad växte fram i samband med att
kristendomen kom till Norden.
Den gamla landsvägen mellan Trelleborg och Löddeköpinge via Uppåkra fanns
redan på järnåldern och dess sträckning anses väl belagd. Hur det är med den
gamla riksvägens sista sträckning från Röstånga till Uppåkra får nog Sven
fundera på ett tag till. Deltagarna framförde ett storttack till Sven för ett
väldigt fint arrangemang men vi var nog lite förvånade över att Sven under resan
på denna anrika väg inte vid något tillfälle nämnde dess enligt vägverket
korrekta vägnummer.
Underhållning på Midgård.
Det blev en riktig nostalgikväll, fredagen den 29 april. Kulturföreningen
arrangerade då en träff med Billinge Underhållnings- Orkester, som spelade och
sjöng evergreens och schlagers. Det var nästan med darr på stämman som
föreningens ordförande Lennart Lundberg vid introduktionen mindes ”Mjölnarens
Irene” och att ”flickor inte är att lita uppå”. Man började med visor från andra
världskriget bl.a. Lili Marleen och sedanföljde det ena örhängen efter det
andra. Här fanns alltifrån ”mannen i byrålådan” till Frank Sinatras ”Under my
skin”. Att alla fick sina favoriter framförda var det ingen tvekan om men
samtidigt föreföll det lite märkligt att så många låtar handlar om män och
kvinnor som aldrig borde träffats; tänk så mycket vacker musik om så mycken
tragedi och besvikelse. Så förundras man ju över hur lilla Billinge kan
producera så mycket av musikalisk kvalité. Orkestern uppträdde i all sin
professionalism väldigt avslappnad och ibland nästan lite amatörmässigt
oorganiserad men detta var endast en chimär som bidrog till att skapa en väldigt
gemytlig kontakt med publiken. Man avslutade mycket träffsäkert med ”Fly meto
the moon”, men den nöjda publiken applåderade fram ett extranummer, ”Buenaserasenorita,
buenasera”. Därefter tog ordföranden till orda, tittade på klockan och med
glimten i ögat konstaterade att arbetstiden för orkestern inte var avslutad så
det fick nog bli en låt till.
Arrangemanget omfattades också av en eftersits med mat och dryck och här var
alla borden upptagna till sista plats (föranmälan). God mat och fin stämning och
under utdelningen av lotterivinsterna vidtorg också ett historieberättande där
bl.a. Georg Welin, på ett oefterhärmligt sätt, deklamerade en dikt om Adam och
Eva och som definitivt satte fart på såväl matsmältning som skrattmuskler.
Billinge Underhållnings- Orkester på Midgård
Stämningen var på topp i ”matsalen” .
Lite statistik om vår Hemsida rbkultur.se
Under år 2011 besöktes hemsidan utav 8462 besökare och de tittade på 19889
sidor. I snitt blir det 23 besökare varje dag under året och att det lästes 54
sidor under de besöken.
Vårvandring i lövsprickningen
Det var en tapper skara som genomförde den planerade vandringen i Röstångas
närnatur för att njuta av lövsprickning och de nyanlända vårfåglarnas sång.
Förra årets vandring, som faktiskt var tidigare än årets, kunde genomföras i
shorts och T-shirt. I år var vi riktigt välklädda. Vi styrde vår kosa mot
Nackarpsdalen och i dess bortre ände vid bäcken berättade Jan Nilsson om några
blommor bl.a. kabbelekan som lyste gul intill bäcken. Vidare fördjupade vi oss i
alens biologi och det faktum att den lever i symbios med svampliknande bakterier
och bildar koralliknande föreningar på rötterna. Genom detta samarbete med
bakterierna kan alen fixera luftkväve på i princip samma sätt som ärtväxterna
gör.
Då vi kom upp i björkskogen som växer ovanför turistinformationsplatsen
diskuterade vi björkens användning både nu och i svunnen tid. Som väl är behöver
ju inte barnen smaka riset längre i ”uppfostringssyfte” som det en gång hette.
Under denna pratstund bjöd Olga på björksav som hon ansåg var riktigt hälsosamt.
Olga hade själv tappat några björkar och hon berättade att en kraftig björk ger
lätt mer än 10 liter sav under ett dygn. Men man måste passa på. Då björkens
blad är stora som musöron är tiden för att tappa sav över. Efter denna stärkande
dryck fortsatte vi genom bokskogen bort mot Odensjön. Här kunde vi höra bl.a
grönsångaren (låter som en krona som snurrar på en lertallrik). Den tillsammans
med lövsångaren och gransångaren underhöll oss flitigt på vandringen genom
bokskogen.
Vid Odensjön pausade vi och intog medhavd matsäck. Det blev en intressant
diskussion om biologisk mångfald under denna paus. Vi hade precis passerat en
riktig ”pelarskog” med höga raka stammar, ingen bottenvegetation och inga
kullfallna träd. Och så där vi satt, fanns ett antal s.k. lågor, gamla liggande
bokstammar och flera utmärkta högstubbar helt klädda med fnöskticka. Tickornas
angrepp på bokarna gör att de bryts av vid någon storm ett antal meter upp på
stammen. Det är i regel gamla bokar som drabbas och när de sedan angripits och
dött utgör de en fantastiskt fin miljö för ett flertal insekter. I dagen moderna
skogsbruk finns dock alldeles för få sådana områden och de insekter som är
beroende av en sådan miljö kan inte sprida sig utan dör ut.
Sedan passerade vi Odensjön och gick längs fägatan ner mot Röstånga by. Vid
den gamla dansplatsen, Odenslund, stannade vi och gjorde de deltagare som inte
kände till platsen uppmärksamma på de märken i naturen som vittnar om att här
har det legat en dansbana på 30-talet. Som någon uttryckte det ”nog borde det
väl finnas någon fotodokumentation från den tiden”. Så skiljdes vi åt efter en
ganska exakt tre timmar promenad, stärkta både till kropp och till själ.
Torpinventeringen påbörjad
Kulturföreningen har flera studiecirklar och en av dessa har fokuserat på ett
antal torp som skall inventeras, i första hand avseende kulturväxter, men också
med hänsyn till den historia torpet kan berätta. Under hösten besökte gruppen
ett antal torp i Kvärk (se Röstångabygden Nr 2, 2010) och nu hade turen kommit
till det torp som Leif Persson bodde i som barn. Turen till torpet hade
förberetts och beslutats till att ske ”då påskliljorna blommade”, men då
vårvärmen satte in med osedvanlig kraft var det med viss spänning vi nu, den
första maj, emotsåg huruvida de påskliljor som finns vid torpet fortfarande var
i blom. De 17 deltagarna fick ett alldeles utmärkt promenadväderoch kunde också
njuta av de nyutslagna bokarna, vars skira grönska ännu inte förmörkade marken
mellan stammarna. På plats vid torpet gav Leif Persson en mycket målande
översiktlig beskrivning över sina minnesbilder av torpet (visade en skiss över
dess utseende) och den tillhörande marken. Han berättade om husdjuren,
betesmarken, åkern och vad som odlades och om trädgården med dess växter.
Föräldrarna hade flyttat till torpet, som tillhörde Alfred Olssons gård i
Härsnäs, 1933. En septemberdag 1938 slogs familjens tillvaro i spillror då genom
en olyckshändelse torpet sattes i brand och brann ner till grunden. Allt detta
bevittnade den då femårige Leif som tillsammans med sin bror satt insvepta i
filtar och kunde bevittna hela händelsen och också hur alla husdjur brann inne
(Leif Persson planerar att i en särskild skrift beskriva denna händelse och
övriga detaljer som har med torpets historia att göra).
Efter en stärkande fikapaus gjordes en enkel skiss över området närmast
torpet och sedan kunde cirkeldeltagarna med Leifs hjälp börja pricka in de
trädgårdsväxter som Leif mindes fanns vid torpet. En del växter (snödroppe,
påsklilja, pingstlilja, krusbär, syren och fruktträd) finns fortfarande kvar.
Leif har också från torpet bevarat kejsarkrona och snöklocka).
Vandringen tillbaka till byn utnyttjades av deltagarna till att diskutera
olika problemställningar som uppkommit under cirkelträffarna och nya tankar och
idéer utbyttes. En synnerligen kreativ utflykt och ett stort tack till Leif
Persson som guidade oss med sedvanlig energi.
Leif Persson orienterar deltagarna om torpets ägor, bete och odling.
Fikapaus i den värmande vårsolen.
Från antikviteternas
underbara värld.
Nog är vi många som via TV följt ”Antikrundan” och förundrats över alla
vackra antikviteter men också över dess värden. Och så en januarikväll på skolan
Midgård i Röstånga vandrar en otroligt vacker silverbägare, värd mer än
tvåhundra tusen kronor, mellan de besökandes försiktiga händer. Bägarens
historia var bara början på en fantastisk kväll och det var inte att ta minste
på att Röstångasonen Kurt Nilsson sedan lång tid tillbaka var hopplöst förlorad
i antikviteternas värld. Men vet man inte vem Kurt Nilsson är behöver man bara
använda tillägget ”Tumlaren” och alla vet att man har att göra med en av
Sveriges absolut främsta kännare av antikviteter.
Kurt Nilsson med hustru Sonja.
Så berättade Kurt om sitt liv som antikhandlare och att det går upp och ner.
Därför är smeknamnet ”tumlaren” synnerligen passande. En tumlare är ett
dryckeskärl av glas eller metall, som saknar såväl fot som handtag och som är så
konstruerat att kärlets låga tyngdpunkt gör att det alltid hittar tillbaka till
sitt utgångsläge. ”Så har det också varit för mig, jag har alltid kommit på
fötter igen” förklarade Kurt Nilsson.
Kurt Nilsson började som möbelrenoverare och fick lära sig att ”köpa och
sälja” hos Falkloos i Malmö. Det grundläggande handlaget lärde han sig av sin
far som var vagnsmakare i Röstånga. Det var inte bara eleganta föremål i silver
och tenn som förevisades och fick sin historia berättad, vi fick också se ett
utomordentligt elegant och sinnrikt konstruerat reseschatull med en elegant
intarsia på insidan av dörren. Beställaren själv beslutade oftast hur skåpet
skulle inredas. Skåpet var tillverkat i valnöt, lönn, ebenholts och buxbom och
hade sinnrikt inlagt en rad lönnfack. ”Ju fler ju värdefullare” berättade Kurt
och det finns skåp som värderats till 50 miljoner kronor. Det skåp som visades
var från 1500-talet. Fascinerande var också det borr från 1600-talet som
användes för s.k. trepanering (en metod för att borra sig genom skallbenet för
att på så sätt komma tillrätta med sannolikt någon psykisk åkomma).
Men även textilier fanns på plats på Midgård denna kväll. Således fick vi
stifta bekantskap med (men ej vidröra) en damastduk, daterad 1688, från Vegeholm.
Kurt visade också en synnerligen vacker ”agedyna” som hade vävts på 1700-talet
av en av döttrarnatill innehavaren av gästgiveriet i Everlöv.
Agedyna från Everlöv vävd av Hanna PehrsDotter, 1792.
Som vanligt avslutades kvällen med kaffe och hembakat och intressanta
diskussioner och så naturligtvis lotterier med många fina vinster dock inte i
närheten avvärdet på de föremål som Kurt Nilsson hade dukat upp på sitt bord.
Gunnar Andersson
|
